Tänk om...
När ska man ta sig själv på alllvar? Vad är normalt och vad är patologiskt? Alla är väl ledsna ibland, men inte alla behöver proffesionell hjälp. Var går gränsen då? Hur ofta ska man må dåligt - och hur dåligt ska man må för att ha gått över gränsen? När förstör man sitt liv i onödan och när bör man bta ihop?
Tänk om det är så att mitt enda problem är mitt förhållande? Tänk om det är så att jag skulle må bra om vi bara gav upp och lämnade varandra! Men å andra sidan - tänk om han är det enda i mitt liv som är bra. Om jag utan honom skulle passera linjen mellan lättdepp och psykbryt. Och om jag då aldrig skulle få tillbaka honom. Och den andnöd som drabbar mig när han går! Tänk att behöva leva med den! En svart värld.
Jag vet inte vad jag ka göra. Jag vill var glad. Glad och otvungen. Solig och rolig. Istället känner jag mig tvingad och stel. Leendet som spänner i mungiporna. JAG VILL INTE VARA SÅ HÄR LÄNGRE! Kanske måste jag säga hejdå till honom nu. Han förtjänar bättre än mig. För sanningen är att jag ju inte vill ha honom. Jag ville det inte ens när vi blev ihop för 4-5 år sen. Jag är en trygghetsknarkare som vill tända av. Och jag vet att min kropp kommer att skaka och rycka i spasmer av chocken. Abstinensen kommer få mig att rista i konvulsioner.
Men tänk om det på andra sidan finns lycka och otvungenhet även för mig? Tänk om det gör det fast jag måste gå igenom skärselden för att nå den. Tänk om jag kan le med ögonen sedan! Och avsluta en mening utan att skratta till och söka bekräftelse. Jag vill nå dit. Jag vill bli den personen som kanske finns där. Som kanske väntar otåligt på att få komma ut och umgås. Som suckar och skäms över sitt alter egos krampaktiga försök att behaga och överleva. Men tänk om det är en lögn! Tänk om det är tomt där inne i den svarta själen, och inget ljus och ingen äkta glädje finns att upptäcka. Då har jag inget kvar. Då är han borta och jag är ensam. Ensam med mig själv. Och det - det måste vara helvetet.
Tänk om det är så att mitt enda problem är mitt förhållande? Tänk om det är så att jag skulle må bra om vi bara gav upp och lämnade varandra! Men å andra sidan - tänk om han är det enda i mitt liv som är bra. Om jag utan honom skulle passera linjen mellan lättdepp och psykbryt. Och om jag då aldrig skulle få tillbaka honom. Och den andnöd som drabbar mig när han går! Tänk att behöva leva med den! En svart värld.
Jag vet inte vad jag ka göra. Jag vill var glad. Glad och otvungen. Solig och rolig. Istället känner jag mig tvingad och stel. Leendet som spänner i mungiporna. JAG VILL INTE VARA SÅ HÄR LÄNGRE! Kanske måste jag säga hejdå till honom nu. Han förtjänar bättre än mig. För sanningen är att jag ju inte vill ha honom. Jag ville det inte ens när vi blev ihop för 4-5 år sen. Jag är en trygghetsknarkare som vill tända av. Och jag vet att min kropp kommer att skaka och rycka i spasmer av chocken. Abstinensen kommer få mig att rista i konvulsioner.
Men tänk om det på andra sidan finns lycka och otvungenhet även för mig? Tänk om det gör det fast jag måste gå igenom skärselden för att nå den. Tänk om jag kan le med ögonen sedan! Och avsluta en mening utan att skratta till och söka bekräftelse. Jag vill nå dit. Jag vill bli den personen som kanske finns där. Som kanske väntar otåligt på att få komma ut och umgås. Som suckar och skäms över sitt alter egos krampaktiga försök att behaga och överleva. Men tänk om det är en lögn! Tänk om det är tomt där inne i den svarta själen, och inget ljus och ingen äkta glädje finns att upptäcka. Då har jag inget kvar. Då är han borta och jag är ensam. Ensam med mig själv. Och det - det måste vara helvetet.