It should have been me

Jag funderar på att permanenta håret... Är det helt b och ute och ser risigt och 80 ut? Eller kan man få det att se syggt och classy ut? Mitt hår är sådär typiskt nordiskt och säkert rätt skört, men jag vill så gärna testa...jag menar det växer ju för 17 ut!!

Så...nu sitter jag här och försöker övertala mig själv att det är ok. Ibland kan utseendet nästan bli en boja. Jag kan stå urlänge framför spegeln och byta kläder och sminka mig och hålla på innan jag kommer till jobbet (jättesent...). När jag tänker efter är det liksom de dåliga dagarna jag håller på så, de dagar jag mår bra och käner mig pigg kan jag gå osminkad, sätta upp håret i en slarvig tofs och känna mig jättesnygg.

Nu har jag fått för mig att om jag permanentar håret så kanske det känns lite roligare att bara ha det ofixat, en vanlig tofs får ju lite mer volym och ser lite sådär irländsk fräscht ut (har jag fått för mig iaf...)

Lite mer fundering får det bli...skräcken är ju att se ut som en högstadietjej från -92

Hästar är så söta... Jag och H har varit iväg och ridit en vecka i Danmark. Det var så himla roligt, fast alla pratade danska och vi fattade ingenting och kände oss som det där asociala svenska paret som bara satt tysta och log vid middagarna. När någon sa något till oss log vi bara ännu mer krampaktigt. Det var faktiskt det enda med veckan som var lite tråkigt, för alla var hur trevliga som helst men när de drog iväg på sin danska så blev det bara totalstopp i huvudet på mig och jag förstod inte ett ord. När man pratade med dem en och en gick det lite bättre, för då ansträngde de sig att tala tydligt. Jag tror H tyckte det var ännu jobbigare än jag, för han är mycket socialare och trevligare än vad jag är och han ville verkligen vara med och prata. Tur att hästarna förstod iaf!

Nu förstår jag ännu mer hur jobbigt det måste vara att flytta till ett annat land och inte förstå ett ord. Det här var ju ändå Danmark som svensk/norsk kan man ju förstå och göra sig förstådd om man bara anstränger sig lite, men kommer man från ett land med helt annan språkuppbyggnad känner man sig nog väldigt frustrerad och isolerad.

Det är riktigt roligt att vara här igen. Efter min antagligen bästa semester någonsin känner jag mig redo-om än dock lite vemodigt- att komma tillbaks till vardagen. Ett misstag man ofta gör är ju att man glömmer bort att det är sommar bara för att man börjar jobba, men det är ju faktiskt i bästa fall en månad kvar av sol och värme, bad och strand.

I götet är det Gbg/EM-kalas så det händer ju saker hela tiden. Var ute en sväng både igår och i förrgår, och det var förvånansvärt kul. Som den inbitna gbgaren jag är har jag (sedan jag blev äldre än 19 dvs) sett Gbgkalaset som ett nödvändigt ont där 17- och 60+ ska festa ihop och vara gemytliga i flera veckor och hela stan är belamrad och ockuperad och man kan inte göra nånting för alla f**ing öltält och langos. I år tycker jag faktiskt att det är lite mysigt, så länge man håller sig ifrån kungstorget där brudar med små otäcka neonfärgade miniklänningar i lycra à la 1983 trängs med fjuniga moppekillar med truckerkeps.

Jag var ute med ett par kompisar, varav den ena jag inte träffat på jättelänge, igår. vi pluggade på uni ihop och det var så himla roligt att ses igen. Vi var ute och åt, tog en öl och gick på invigningen på götaplatsen. När vi promenerade ner mot stan kände jag en sån enorm lyckokänsla. Oavsett hur det känns ibland är jag faktiskt lycklig och trivs med mitt liv.