vad jag håller på...
Jag tänker på K. Även om vi var så himla nära varandra under en period så var ju det under extrema förhållanden långt långt hemifrån. Och innan dess....var vi egentligen så nära? Hon har ju alltid haft det där draget som stört mig så. Det där att bara dra när dågot roligare dyker upp. Och då framför allt en kille. Då har jag alltid stått där ensam kvar. Eller ja inte ensam för jag har ju alltid haft en kille själv, haha, men jag tillhör den här obotliga skaran som sätter mina kompisar framför killar. Vilket nära nog INGEN annan än jag gör. Så jag får aldrig igen det där.
Men jag saknar henne iallafall.
plus och minus
Tänk att M ska flytta tillbaks igen! Vi lärde känna varandra när vi var 6 år och lekte på gården. Sedan dess har vi varit vänner. Vi umgicks praktiskt taget jämt och jag är så oerhört tacksam för att jag alltid haft henne som vän. Och nu....15 år efter att hon flyttade och när vi är närmre 30 än 20 så ska hon flytta tillbaks! Hon har alltid varit min bästa bästa och vi har träffats ofta, men nu kan vi få tillbaks det där kravlösa umgänget när man spontant kan traska ner på stan och ta en fika. Det kommer bli en bra höst.
Det där med kompisar....det känns ofta mer komplicerat än pojkvän/flickvän-förhållanden. Jag har en annan vän som jag tycker så mycket om. Och vice versa. Men ändå blir det på något sätt ofta konstigt i vår relation. Vi har så mycket gemensamt, och en sådan intensiv historia tillsammans. Jag önskar att vi kunde bli lika nära som vi var en gång Hon var som en extra del av mig och vi vet allt om varandra. Varför har vi då kommit så långt isär?
Det gör ont att mista någon som vet allt. Och det är jag som glidit. Förlåt älskade vän, men för mig var det ett svek! Vi skämtade och sa att vi var som ett gammalt gift par. Men gifta par skiljer sig. Och frånskilda par som en gång varit närmast kan inte bli second best. Eller tredje, fjärde eller femte.
Nog om det. Plus och minus blir lika med noll.
tröttare än tröttast
Det ska bli så sjukt kul att resa iväg! Nu är det bara två dagar kvar tills vi flyger till Hongkong. Sedan blir det australien på konferens och efter det nästan en vecka i Singapore! Har man ett bra jobb om man får åka på såna här resor eller?! "Betalningen" är väl då att det är mycket att göra innan. Något måste man ju ändå presentera, haha. Den "lilla" petitessen:)
Har suttit uppe till kl 5 de senaste 4 nätterna och skrivit. börjar bli liiiite trött, men det är bara att pressa sig lite till.
Vet inte varför jag skrev det här inlägget förresten...har egentligen inget av vikt att skriva. mer än att.....******vad kul det ska bli. Och nördig som jag är ser jag minst lika mkt fram emot konferensen som att shoppa sola och turista med MM:)
Var hemma hos mamma o pappa och åt middag och sa hejdå tidigare ikväll. Ibland när jag ser dem så hugger det till i mig för att de har gått från att vara unga medelålders till att faktiskt bli lite gamla och grå. Jag älskar dem så och vill bara krama om och att de alltid ska finnas här hos mig. Ändå händer det att det kan gå många veckor innan jag träffar dem. Fast jag uppskattar dem så! Kanske är dags att börja tänka över mina prioriteringar lite. Hoppa över fester jag inte ens är intresserad av och istället umgås med mina kära oldies som jag verkligen har utbyte av!
Familj!!
Bild från: http://www10.goteborg.se/lundbyskolor/bikupan/fazetten.htm
....den bäästa dagen är en dag av törst?
Jag tror att jag egentligen i hela mitt liv haft ångest för att missa något roligt. Att där jag är just nu inte är det stället där "det där" kommer att inträffa. Det är väl det man kallar för sökare. Att vara nöjd med det man har och känna lycka och lugn i nuet måste vara en befrielse!
Det finns ju ordspråk av typen ur hungern föds framgång och Karin Boyes dikt "Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst". Och visst, jag har kommit långt för min ålder, men jag är aldrig nöjd, trygg och avslappnad. Om jag är på middag med en nära vän så kan jag sitta och fundera på vad "alla andra" gör och bli rastlös. Om jag är på en stor fest med en massa folk däremot, så kan jag sitta och längta efter att bara få gå hem och umgås med min katt. Och hela tiden rannsakar jag mig själv. Vad jag säger, hur jag säger det, vem jag säger det till, hur jag låter, hur jag ler, hur jag tittar etc etc. Ibland ser jag mig själv utifrån och tänker nästan medlidsamt att herregud människa give yourself a break!
Jag måste vara den mest självupptagna människan i hela världen.
Tänk att folk inte förstår det! Vilken ypperlig fake jag måste vara.
vacker karin boye
Bild från: http://www.livet.se/ord/k%C3%A4lla/Karin_Boye
konstig....jag?
ibland undrar jag om jag egentligen någonsin känt mig helt tillfreds med människor. Jag blir ofta beskriven som social, pratsam och glad. framförallt GLAD. Och jag förundras....tänk om de visste hur uppfuckad jag är! att mitt leende spänner i mungiporna och att det inne i mig är kallt och stramt. Att jag överanalyserar allt och tror att jag hela tiden beter mig underligt. Att jag inte vet hur länge man ska hålla kvar blicken under en konversation. Eller att jag är livrädd att de ska se att mitt leende inte sträcker sig till ögonen utan är utstuderat för att göra mig så snygg som möjligt. När jag försöker le med ögonen ser jag bara rynkig ut.