It should have been me

ibland undrar jag om jag egentligen någonsin känt mig helt tillfreds med människor. Jag blir ofta beskriven som social, pratsam och glad. framförallt GLAD. Och jag förundras....tänk om de visste hur uppfuckad jag är! att mitt leende spänner i mungiporna och att det inne i mig är kallt och stramt. Att jag överanalyserar allt och tror att jag hela tiden beter mig underligt. Att jag inte vet hur länge man ska hålla kvar blicken under en konversation. Eller att jag är livrädd att de ska se att mitt leende inte sträcker sig till ögonen utan är utstuderat för att göra mig så snygg som möjligt. När jag försöker le med ögonen ser jag bara rynkig ut.