tragiska jag...
...sitter på jobbet kl 8 en fredagkväll. Jag sitter alltså helt ensam på mitt skrivrum, solen har lyst hela dagen, det är en fantastiskt varm och skön kväll, alla andra är ute och är sociala och har trevligt, och ändå - ändå- har jag riktigt trevligt här framför mina diagram och bilder. Oh my, ibland undrar man över sin nut-case status.
H har åkt bort över helgen. Imorgon ska jag på Robbie och ut med tjejerna så jag kunde inte följa med. Och idag har jag inte planerat in ngt. Visst är det knäppt, men även om jag frivilligt sitter här på jobbet och känner mig jättenöjd med det beslutet, så har jag hela tiden en gnagande misslyckandekänsla i magen.
Det är på ngt sätt så oerhört TABU för mig att inte vara med kompisar/kärlek/etc på helgkvällarna. Det har jag märkt på andra bloggar oxå, tjejer är väldigt snabba med att döma ut/misslyckandeförklara sådana som inte verkar ha ett tillräckligt socialt och perfekt liv. Så även om jag egentligen har riktigt trevlig och får gjort jättemycket på jobbet (och som forskare så ÄR ju faktiskt jobbet en passion) så hade det varit mkt skönare om jag inte kände mig så patetisk och misslyckad samtidigt.
Allt detta beror ju förstås på min dåliga självkänsla, det förstår jag ju själv, men hur är det med er andra? Känner ni oxå så här ngn gång? Att självvald ensamhet känns tragiskt? Och då ska man bara inta tala om ensamhet de gånger man faktiskt vill umgås och inte får tag på en enda kompis som har tid! Ångest!
H har åkt bort över helgen. Imorgon ska jag på Robbie och ut med tjejerna så jag kunde inte följa med. Och idag har jag inte planerat in ngt. Visst är det knäppt, men även om jag frivilligt sitter här på jobbet och känner mig jättenöjd med det beslutet, så har jag hela tiden en gnagande misslyckandekänsla i magen.
Det är på ngt sätt så oerhört TABU för mig att inte vara med kompisar/kärlek/etc på helgkvällarna. Det har jag märkt på andra bloggar oxå, tjejer är väldigt snabba med att döma ut/misslyckandeförklara sådana som inte verkar ha ett tillräckligt socialt och perfekt liv. Så även om jag egentligen har riktigt trevlig och får gjort jättemycket på jobbet (och som forskare så ÄR ju faktiskt jobbet en passion) så hade det varit mkt skönare om jag inte kände mig så patetisk och misslyckad samtidigt.
Allt detta beror ju förstås på min dåliga självkänsla, det förstår jag ju själv, men hur är det med er andra? Känner ni oxå så här ngn gång? Att självvald ensamhet känns tragiskt? Och då ska man bara inta tala om ensamhet de gånger man faktiskt vill umgås och inte får tag på en enda kompis som har tid! Ångest!
Kommentarer
Trackback